För några dagar sedan kampanjade Italiens högerorienterade premiärminister, Giorgia Meloni, för röster som en kämpande underdog och presenterade sig själv som "den där jävla Meloni".
Hennes uppgång beror till stor del på hennes förmåga att tillfredsställa sitt partis långt högerorienterade bas när det gäller identitetsfrågor som muslimsk invandring och samkönade föräldrar, samtidigt som hon försäkrar center-höger-väljare om att hon är en pålitlig person, inklusive när det gäller att hantera Italiens sköra ekonomi.
Hennes hybrid av högerorienterad kulturkrig och etableringsvänliga utrikes- och ekonomipolitik kan bli en modell för andra högerextrema partier i Europa som strävar efter att få makt och bredare acceptans.
Hon har följt i stora drag liknande politik som Berlusconi, med fokus på att minska inkomstskatter och välfärdsförmåner, utan att driva ambitiösa ekonomiska reformer för att öka Italiens kroniskt låga tillväxt. Ironiskt nog förblir Melonis stöd stabilt även om väljarna anser att hon har presterat dåligt på sitt signaturämne: att kontrollera invandringen. Hon lovade att stoppa migranter från att korsa Medelhavet från Nordafrika, men har funnit att det inte finns något enkelt sätt att göra det på.
@ISIDEWITH8mos8MO
Hur viktigt är det för en politisk ledare att balansera att tilltala sitt partis bas samtidigt som man lockar röster från mitten?
